Arkiv

Please reload

Tags

I'm busy working on my blog posts. Watch this space!

Please reload

Ingen idé är omöjlig. Del 1

Andra seminariet för Sol i minnet hölls i Karis på Västra Nylands Folkhögskolas (VNF) auditorium den 22.11.2018 förra veckans torsdag. Solen sken i sinnet och minnet!

 

 Jag minns inte att jag någonsin upplevt ett seminarium där det skrattats så mycket, trots vårt tema i projektet kan ses som allvarligt, vi jobbar ju för personer som förlorat sitt minne. 

 

 

 

 

 Över hundra personer var samlade till en dag av kreativitet, visdom och kunskap, konst, gemenskap och utbyte av idéer. I år var våra tre huvudhus i fokus dvs Hötorgcentret från Jakobstad, Malmkulla från Pargas och Villa Anemone från Karis.

Att vara värd är ju en sak som kräver rätt attityd av alla som har den uppgiften. Vad sägs om det smarta uppfriskande sättet som Villa Anemones personal önskade seminariegästerna god morgon och välkomna med till seminariet? De hade fraktat sin café disk från Villa Anemone till VNF, med ny skylt, som de ställt utanför auditoriet och där de serverade ingefära shots från medicinkoppar till gästerna, och jag och många andra kan säkra om att porer öppnade sig för att inte tala om att alla lockiga hår blev spikraka. Skål!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter välkomstord av Villa Anemone chefen Bernadetta Stenström fortsatte vi med bildkonstnären Paula Rusokallio som introducerade deltagarna till en några minuters konstdykning som sedan ingav tonen för hela dagen, nämligen det befriande skrattet!

 

Alla skulle teckna två självporträtt blundande. Den första med blyertspenna på en vit A4 utan att lyfta pennan upp från pappret en gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

Viktigt med koncentration i den andra uppgiften där man med tuschpenna skulle teckna med den ena handen medan den andra "målade" med torr pensel konturerna på ditt ansikte. Reaktionerna över resultatet de åstadkommit på papper var stora, glada och jublande!

 

Vår första talare var chefen från Hötorgcentret Inger Gripenberg som inte ville berätta något om vad som är på gång på Hötorgcentret utan sade bara upprepade gånger att "till det återkommer jag senare"...vilket väckte fnittret hos publiken.

Sen var det dags för dem att avslöja att Sol i minnets ena artist/volontär i Jakobstad är Finlands Lucia och nu var hon här i Karis med följe. In kom de på scenen nynnande Lucia sången med där påföljande recitation.( Hela personalen iklädda fantastisk mundering.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Man kan väl kalla det timing då Lucia hälsar publiken och visar baken till,  precis då Åsa Rosenberg från Kulturfonden gör sin entré in i auditoriet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men vad hade de att berätta från Hötorgcentret? Jo, att mycket bra hänt trots att det känts mycket motigt också under det första året. Såhär ungefär:

-Äntligen hade de sluppit namnet Gruppboende för avdelningen och efter ett års funderande och många namnförslag valdes namnet Villa Rosalie, som firades med bubbligt och en ny präktig skylt ovanför dörren.

 -Processen om café Solstrålen hur det trista utrymmet förvandlades till ett romantiskt café och nu regelbundet har café verksamhet.

-Utvecklandet av egenvårdar systemet som kommit igång. 

-Arbetsfördelningen har blivit en allt synligare del i det dagliga arbetet.

-Volontärerna med många aktiviteter men också aktiviter som personalen själva hittar på att göra med boenden.

 

Sedan varvades förmiddagen med några musikstunder, allt från smäktande fado-sång på portugisiska till allsång med "Sånt är livet" Lilli och Sirpa ackompanjerade på ukulele.

 

Malmkulla Salongens team hade också hittat ett fint sceniskt sätt att presentera sitt första år med Sol i minnet. Via ansiktsmasker på sticka visa de känslor "såhär kändes det först", "såhär känns det nu" osv

Och med en bildkavalkad om året som gått där också de många goda sakerna lyftes fram, som återkommande Café Lyyli på avdelningen, aktiviteterna med boenden och också volontärernas allt synligare existens på avdelningen. Stora känslorna som framkommit i en intervju med kolleger på avdelningen om vad Sol i minnet väcker för tankar, där kanske det minst roliga var att någon kallade det för Solförmörkelsen. Men slutet gott allting gott tror denna grupp entusiastiska Soliminnare som inte tänker ge upp och som avslutade sin andel med att klä sig i blomkransar.

Nu var det Villa Anemones, värdhusets tur. För ett år sedan var de inte ett one team på Anemone, men nu när de säger det kan jag tro att de är det.

 Ärligt och klart hade de byggt upp sin presentation där de förklarade just hur jobbigt det känts i början av Sol i minnet projektet. Och hur allt fick en vändning i något skede mot det bättre. Från brådska, rädsla, okänt, fördomar och tvivel till att det känns roligare att jobba, och att det inte mer är så bråttom. De  har också också byggt upp en regelbundet förekommande café verksamhet med Café Koppen, men det geniala ligger i  att den flyttbara disken kan också besöka rummen och dessutom kan det vara en glass eller korvkiosk beroende på skyltning.

 

 

De till en början trevande tonerna av Für Elise fick föra Anemone personalens berättelse vidare till att vi kunde till slut höra hela melodin klinga vackert. Genialt!

 

Här slutar jag del 1 av seminarier bloggen.

 

I väntan på fortsättningen

 

 

Lilli

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Please reload

Recent Posts

November 28, 2019

Please reload

SOL I MINNET!

  • Facebook Social Icon

©2017-2019 BY SOLIMINNET

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now